     |
|
Under åren har jag hunnit med en del hästar. Alla var speciella och har en egen plats i mitt hjärta. En har jag sålt de andra har gått vidare till grönare ängar.
| Lilleman... |
| ... var den första häst jag ägt själv och började som en hjälp med att rida in en omöjlig häst. Han var inte omöjlig men ofostrad. När köparen inte kom och hämtade/betalade hästen fick jag erbjudandet istället och jag tackade ja. Lilleman bodde hos mig i ett drygt år innan en elev till den som var spekulant på honom först köpte honom av mig. Samtidigt som vi gjorde upp affären tog ett halvsyskon till Lilleman OS-silver i dressyr i LA 1984.
Lilleman var ett Svenskt halvblod e: Nepal 390, u: Diana, ue: Prince Fairxx.
|
| Cyklon Mist |
| 1994 köpte jag ett litet brunt ynkligt hingstföl som såg ut att bli en lagom B-ponny åt mina barn så småningom. Cyklon Mist var en tjuvbetäckning mellan ett New Forreststo, Misty, och en travhingst, Dart ( eller Dark) Cyklon. Han växte till sig rejält och blev en reslig D-ponny. Han är en av de mest speciella hästar jag haft att göra med. Gå fot, jaga kajor på kommando, spela fotboll och liknande var inget svårt för honom. Viljestark, busig och mattes favorit - allt ljus på mig, tack. Han var verkligen en häst som blev det han blev mycket på grund av att vi umgicks väldigt intensivt och han hade ingen "egen" människa innan mig. Jag tror inte att han överhuvudtaget var hanterad innan den dan han kom hem till mig, liten, ynklig och livrädd för män. Det sista botade vi med att min man kvällsfodrade hö under en period. Den mannen kom med mat! Han verkar okej.
Cyklon var en gudabenådad hopptalang, tyvärr gällde det även mina staket. Hade han lite tråkigt så hoppade han galant över mitt staket på drygt 1,50 utan att nudda. Han gillade om jag byggde riktiga hinder som han hoppade själv utan prut.
Jag sålde honom, tyvärr, och han lär finnas någonstans i Värmland. Känner du till honom eller vet var han är så hör gärna av dig.
|
| Bills Caracas |
| "köp honom eller också slaktar de honom" - ja, vad skulle jag göra, jag behövde ett sällskap till Cyklon så jag slog till, väl medveten om att jag köpte en häst som man inte kunde fånga i hagen. Bill och jag fick några år och mil ihop. Lyckan var när vi fick sätta av på ett fält där inget okänt fanns, bara ösa på med lösa tyglar och njuta av fartvinden. Trots sin härstamning - Svensk varmblodig travare - så både såg han ut och rörde sig mer som ett vanligt halvblod. Det var bara frysmärkningen som avslöjade honom.
Visst var det en prövning att hämta honom i hagen men efter ett tag så var vi överens om hur det skulle gå till och han kom snällt fram och lät sig fångas. Paniken utbröt en gång när han lagt av grimman i en hage som jag inte kunde släppa in honom lös ifrån men den gången lärde jag mig att han uppskattade bättre att ledas i ett rep runt halsen. Jag tänkte att jag lägger en snara runt halsen, om han drar så stryper jag honom och ska väl få stopp på honom. Han har aldrig gått så snällt någonsin tidigare. Ny rutin, rep runt nacken - ingen grimma på i hagen. Det kändes skönt eftersom han lätt fick skav.
Bill klarade inte av att det blev flera hästar på gården och i hagen (vilket jag blivit varnad för) och mådde dåligt efter det att vi köpt Hercina. Jag trodde att det hade gått över och att han ändrat sig likadant som med att bli hämtad i hagen. Det gjorde det inte så valet stod mellan att behålla Bill som bara jag kunde rida eller sälja Hercina som både jag och framförallt tjejerna kunde rida. Med facit i handen skulle jag gjort mig av med någon shettis i stället så hade vi haft två stora hästar att rida på. Bill drog det korta strået och somnade in i oktober hemma på stallbacken. Saknad av framför allt mig.
|
| Tjorven IV RS 3070 B-premierad |
| Nästa häst övertalade mig min man om att vi skulle köpa. "Aldrig" sa jag - ingen shettis! "De är envisa och barnen växer ur dem nästan direkt." Så han betalade hästen och plötsligt hade vi inte bara en utan två shettisar eftersom hon var högdräktig.
Vi var osams i början Tjorven och jag och envisa bägge två, men eftersom hon var jättesnäll mot mina barn så stod jag ut. Men mitt hjärta vann hon inte förrän den gången Ulf, tre år, skulle rida. Han tittade åt alla möjliga håll och det slutade med att han trillade av och hamnade under Tjorven. Där stod hon med höger framben i luften tills han krupit fram under henne och sedan tittade hon noga, kände efter med hoven att ingen var under, och ställde ner försiktigt. Då vann hon mitt hjärta. Sedan var vi kompisar. Naturligtvis var jag det största hindret för vår vänskap men hon väntade in mig.
På vintern när det var halt var hon jätterädd för att halka. Det var svårt att leda henne, hon stod först still sedan rusade hon och "spann loss" och försökte hoppa i säkerhet. Jag sandade en stig åt mig för hon höll ju på att dra mig med sig i fördärvet. Nästa gång höll jag henne kort bakom mig. Dagen efter när vi skulle gå ut i hagen lade hon pannan mot min ländrygg och där behöll hon den medan hon följde med till säkerhet ute i hagen. Det fortsatte hon med resten av sitt liv så fort det blev halt.
Under sina år hos oss fick hon två föl, Skrållan och Myzak. Bägge efter elithingsten Erik v. st Zwarte Hof RS 70.
Tyvärr fick hon fång och blev aldrig riktigt bra så vi fick avliva henne sommaren 2005. Hon fick sluta sina dagar hemma på gården, i ljust minne bevarad.
|
| Skrållan |
| Vårt första föl. Hon stod där en morgon i maj och tittade nyfiket när jag kom in i stallet. Vilken lycka. Som en liten teddybjörn, ullig och charmig.
Det var en cool tjej. När hon var två år så åkte hon traktorskopa. Hon såg ut som om hon gillade utsikten (ca 30 cm upp) och brydde sig inte alls om att marken sjönk utanför skopkanten. Envis och med en förkärlek för grus och sten lärde hon oss hur det är att ha en kolikhäst.
Vid fem års ålder sålde vi henne till en bekant. Han fick ha henne i två veckor. 1:a mars låg hon död i sin box och veterinären bedömde att hon somnat in eftersom hon inte stökat till i boxen. Förmodligen hade hon ett medfött hjärtfel. | |
